Jag vet att jag skrivit om min käre far tidigare, men detta är mitt sätt att bearbeta sorgen över hans bortgång.....
Jag kan inte bli kvitt saknade från min käre far.
Jag vill givetvis inte bli kvitt den men jag vill kunna känna med en känsla av glädje att han har det bra nu och att jag har det bra nu..
Men det går inte att klippa bandet riktigt.
Jag måste förlåta och jag måste gå vidare men frågan är bara hur?!
Ja, det är det allt handlar om förlåtelse och tillåtelse att sörja och tilllåta mig gå vidare.
Han var inte bäst, nej långt i från bästa.. Han var inte alltid så bra för mig som dotter varken i barna-åren eller i vuxen ålder.. Men vi började att förlikas på olika sätt. Jag hade börjat acceptera att det blir inte bättre än så här med min käre far..
Jag hade börjat kunna umgås med honom utan att känna ilska och ledsamhet.. Men då gick han och dog för mig;( Han lämnade mig ofärdig, vi var inte färdig bearbetade med varandra. Allt blev så snopet.
Min far var psykopat,sol och vårare och missbrukare.. You name it...
Kan jag vara mer ärlig än så här?
Alla som lever med någon med dessa problematiker vet vad jag skriver om.
Det har inte varit lätt alla gånger.
Många gånger fick jag vara mamma åt min pappa!
Många gånger fick jag rensa upp resterna efter honom som han lämnade kvar.
Jag har sopat vägen framför honom och bakom honom många gånger.
Men jag har aldrig klagat, jag har sopat och på senare år så hjälpte min man mig att sopa, mina barn tog också ett stort ansvar vi hjälptes åt.
Jag var inte lika smart som hans övriga familj och klippte banden, jag stog kvar och trodde på ett under men det kom aldrig.
Det blev i stället en acceptans från mitt håll, jag lärde mig att förstå hans problematik, jag lärde mig att aldrig lita på honom, att alltid dubbelkolla allting.
Men jag stog kvar och lämnade inte honom för en sekund.
Givetvis fick jag sätta mina gränser, men jag hade tyvärr inte hunnit bli stark nog att markera mera, men jag var på god fot innan den tragiska olyckan!!
Min far hade tagit sig en liten fylla, käkat en pizza och lagt sig att sova med lite för mycket piller i kroppen. Han vaknade och mådde dåligt. Han lutade sig framåt sittandes på sängkanten, hans bokhylla som stod bredvid sängen stöttade upp hans huvud och han fick kräk-känslor försökte kräkas men något gick snett,hans hårt åtsittande halsband kvävde honom...
Hemtjänsten hittade honom sittandes framåt- lutande mot bokhyllan, kvävd!
Dagen var den 25/2-06 Pappa var borta....
Hur det än var så älskade jag honom, jo jag älskade honom fruktansvärt mycket.
Han fick aldrig veta det för jag vågade inte ge mig helt åt honom då riskerade jag att drunkna
Men jag hoppas vid gud att han kände och förstod att så var fallet.
Jag vet att han älskade mig och min familj, jag vet att vi var hans allt.
Hur tokigt än allt kunde bli i bland så menade han det inte av sitt hjärta det vara hans "sjukdomar" som tog över honom i bland... Det var pillrena,drogerna,alkoholen som styrde honom in i ondskan.. För min far var egentligen så underbart snäll,när inte skiten styrde honom.
Jag kan inte bli kvitt saknade från min käre far.
Jag vill givetvis inte bli kvitt den men jag vill kunna känna med en känsla av glädje att han har det bra nu och att jag har det bra nu..
Men det går inte att klippa bandet riktigt.
Jag måste förlåta och jag måste gå vidare men frågan är bara hur?!
Ja, det är det allt handlar om förlåtelse och tillåtelse att sörja och tilllåta mig gå vidare.
Han var inte bäst, nej långt i från bästa.. Han var inte alltid så bra för mig som dotter varken i barna-åren eller i vuxen ålder.. Men vi började att förlikas på olika sätt. Jag hade börjat acceptera att det blir inte bättre än så här med min käre far..
Jag hade börjat kunna umgås med honom utan att känna ilska och ledsamhet.. Men då gick han och dog för mig;( Han lämnade mig ofärdig, vi var inte färdig bearbetade med varandra. Allt blev så snopet.
Min far var psykopat,sol och vårare och missbrukare.. You name it...
Kan jag vara mer ärlig än så här?
Alla som lever med någon med dessa problematiker vet vad jag skriver om.
Det har inte varit lätt alla gånger.
Många gånger fick jag vara mamma åt min pappa!
Många gånger fick jag rensa upp resterna efter honom som han lämnade kvar.
Jag har sopat vägen framför honom och bakom honom många gånger.
Men jag har aldrig klagat, jag har sopat och på senare år så hjälpte min man mig att sopa, mina barn tog också ett stort ansvar vi hjälptes åt.
Jag var inte lika smart som hans övriga familj och klippte banden, jag stog kvar och trodde på ett under men det kom aldrig.
Det blev i stället en acceptans från mitt håll, jag lärde mig att förstå hans problematik, jag lärde mig att aldrig lita på honom, att alltid dubbelkolla allting.
Men jag stog kvar och lämnade inte honom för en sekund.
Givetvis fick jag sätta mina gränser, men jag hade tyvärr inte hunnit bli stark nog att markera mera, men jag var på god fot innan den tragiska olyckan!!
Min far hade tagit sig en liten fylla, käkat en pizza och lagt sig att sova med lite för mycket piller i kroppen. Han vaknade och mådde dåligt. Han lutade sig framåt sittandes på sängkanten, hans bokhylla som stod bredvid sängen stöttade upp hans huvud och han fick kräk-känslor försökte kräkas men något gick snett,hans hårt åtsittande halsband kvävde honom...
Hemtjänsten hittade honom sittandes framåt- lutande mot bokhyllan, kvävd!
Dagen var den 25/2-06 Pappa var borta....
Hur det än var så älskade jag honom, jo jag älskade honom fruktansvärt mycket.
Han fick aldrig veta det för jag vågade inte ge mig helt åt honom då riskerade jag att drunkna
Men jag hoppas vid gud att han kände och förstod att så var fallet.
Jag vet att han älskade mig och min familj, jag vet att vi var hans allt.
Hur tokigt än allt kunde bli i bland så menade han det inte av sitt hjärta det vara hans "sjukdomar" som tog över honom i bland... Det var pillrena,drogerna,alkoholen som styrde honom in i ondskan.. För min far var egentligen så underbart snäll,när inte skiten styrde honom.
Döden
Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
över min säng stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.
Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en avskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrade våndan, som flämtande anden led.
Stillsamt lade den skumme sin våta hand
över min brännande feberpanna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.
Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.
Svaga ljud som av skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft, som försommarvindar föra,
smekande doft av ängsblommor kände jag.
Var detta ett sista vänligt och milt farväl
livets skönhet till sällskap i döden sände,
eller var det en räddande okänd strand jag kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande själ?
— Åter min hjärna i vansinnig feber brann,
åter kände jag strupen av törst försmäkta,
pulsarne bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.
Gustaf Fröding -1891
Säger godnatt till er alla mina kära med denna strof från käre gamle Gustaf.
"Maria den allsmäktige"
Hej Maria! Jag och Tage hade så mycket som aldrig blev sagt eller uppklarat. Kan ibland känna mig bitter över detta, men ändå så saknar jag honom på något konstigt sätt. Det blir trots alt lite lättare med åren. Lite synd att han aldrig fick se mina små barn. Emma har väl bara få minnen av honom. Han var ju bara hos oss max två gånger om året, fast vi bode i samma by. Men livet går vidare. Nu fick jag ur mig lite jag med. Kram till dig Annelie
SvaraRaderaJag vet hur mycket du älskade honom. Jag känner med dig. kram Ann-lee
SvaraRaderaMin vän... Maria min vän. Jag har träffat din pappa och det var om jag inte minns fel vid ett tillfälle när han hade en bra period, han bodde i Hemgården. Det gör mig ont att att han har sårat dig så djupt, det gör mig ont att du inte förlåtit honom och kan gå vidare. Det gör mig ont att den du älskar så mycket inte finns kvar! Var det missbruket som gjorde honom till psykopat eller var det barndomen? Livet är hårt och det känns som att din pappa fick gå den hårda vägen. Jag tror att du skulle må bättre om du skrev ett brev till honom. Skriv allt du känner från början till slut. Jag gjorde så till min gammelfarmor som jag sårade så djupt under ett par år när jag levde ett vilt liv. Trots att hon levde många år efter det vilda livet var det inget vi pratade om. När hon sedan dog en förväntad död så var jag inte färdig. Jag sörjde i flera år och hade skuldkänslor. Jag drömde ofta om henne tills jag en dag skrev ett långt brev som jag har sparat här i min dator. Sedan tog drömmarna slut, och jag kan nu sörja normalt och känna att jag är klar. Kanske kan det vara ett bra sätt!?
SvaraRaderaAll kärlek och energi! KRAM KRAM KRAM Cissi