Jag är riktigt förbannad!!!

Jag funderar riktigt starkt på hur människan fungerar?!
Vissa kan bara inte ha "Alla hästar i hagen"
Hur kan en människa tappa respekten för sig själv och mot andra så till den grad att de inte länge kan hålla gränsen till vad som får göras eller inte.
Vad gör mig så upprörd?

En nära anhörig till mig har blivit utsatt för väldigt kränkande bemötande både fysiskt och psykiskt.
Hon var ute med sina hundar då hon möttes upp av en "Gubbe" som vägrade hålla in sin hund. Damens hundar och denne "Gubbes" hundar rök i hop,som hastigast. Varpå det uppkommer en dispyt mellan gubben och damen. Gubben sparkar på damens hundar och damen ifrågasätter starkt detta beteende men på ett mycket lugnt vis!! Gubben blir mycket arg och skriker till damen "Kärringjävel" m.m Sen går han till attack mot damen och ger henne en rejäl smäll på armen!! Han måttar för ytterligare ett slag då damen påtalar - Slå du och spänner ögonen i gubben!! Han hejdar sig och går därifrån, damen i fråga går hem starkt chockad och förbryllad av vad som egentligen hände?! Hon ringer mig och jag uppmanar henne att polisanmäla denna händelse, vilket hon nu har gjort.

Denna händelse har nu satt sig starkt i denne dam, hon är 70 år gammal och skall inte behöva bli bemött och påhoppad på detta traumatiska vis. Vad är det som får människan att gå över sina egna gränser och göra dessa påhopp?? Om det är ungdomar som kommer ihop sig och de "mun-gafflas" och möter upp i en aggressiv kamp, känner jag inte lika mycket för det. Som när en äldre dam blir påhoppad opovercerat på detta vis:(

Detta gör att jag mer och mer börjar misstro samhället. Jag vill så himla gärna tro gott om allt och alla. Jag är en god människa som försöker förstå och hitta meningen med svagheter i samhället. Men i bland så har jag svårt att tackla min svarta tankar som vill grusa min medmänsklighet för samhället. Jag är väl inte mer än mänsklig när någon nära anhörig blir drabbad och jag får "onda tankar" som hastigast.

Jag får önska att denne gubbe har någon slags ångest och samvete över vad han har ställt till med hos en annan människans inre skadade själ och fysiska yttre. Hoppas att denna gubbe får insikt över sig själv och sitt handlande om inte annat när polisanmälan dimper ned i lådan!!


Jobbet:

Ja man vet väl inte om man skall skratta eller gråta. Glädjen hoppar upp och ned, ena stunden goda besked andra stunden negativa besked. Det är lite av en bergoch dalbana just nu på jobbfronten. Det är invecklat och jag vill inte gå in närmare på saken, inte ännu när ingenting är klart ännu. Men jag säger som så att jag tycker detta är otroligt jobbigt. Jag är en kvinna som behöver ordning och reda runt mig, jag behöver raka rör,tydlighet, trygghet och lugnt runt mig. Just nu infinner sig inte mycket av det i min omgivning och det pratas om antingen blir det si eller så. Allt är oroligt och det är så knepigt!! Jag vet att jag egentligen inte skall engagera mig för mycket, inte dra förhastade slutsatser eller slösa energi på något i förväg. Utan jag måste lära mig att luta mig tillbaka invänta beskeden och ta besluten efter detta. Men detta är absolut inte lätt för mig:(
Men vad är bättre än väntans tider. Tålamod,sans och lugn Maria:)

Kroppen:

Mina leder har varit jäv.igt elaka mot mig en period igen. De skall väl ge mig skit för att jag har lugnat ned mig i arbetstempot så nu skall jag få känna på rejält. Det svider bränner, värker i kroppen överallt.Sinnet har lite svårt att hänga med då jag sover tok dåligt. Men, jag klagar inte absolut inte! Jag har ju näst in till lärt mig att leva med detta. Jag kan komma på mig själv med att känna att fan vad ont det gör i kroppen och jag sitter bara kvar helt lugnt i min stol och låter djävulen vandra omkring och sprida sin eld och hacka sitt spett i mig, jag rör inte en fena utan låter skiten bråka med mig. I bland så kan jag däremot kräla omkring i soffan, vrida mig som en ål, krypa i hop och sträcka ut mig och vrida fejset i en smärtsam grimas. Så ja i bland fixar jag detta i bland inte. Och åter igen jag är inte mer än en människa.

Hittade på Bus:)

I torsdags förra veckan så fick gubben och jag ett impulsryck. Eftersom vi har jobbat om varandra i nästan två månader nu och inte hunnit med att ha lite familjekvalite' så fick vi oss ett riktigt ryck!! Vi bestämde oss klockan 15.45, vad fasen vi tar oss en lite tripp med Cindarella och Viking-Line. Sagt och gjort vi ringde bolaget och ja biljetter finns men Ni måste vara på terminalen klockan 17.00. Skepp o'hoj, det var bara att snabbt packa väskan och hoppa in i bilen. Gubben, jag och grabbarna. Hej å hå vad bilen gick, nu gällde det att ingenting händer på vägen och att allt flyter på. Vi stod på terminalen 2 minuter i fem. Japp framme och hoppa på båten för att äta, dricka gott och UMGÅS!! Fattar Ni hur underbart detta är?! Denna spontanitet som bara blir så lyckad, så mysig och klockren.
Tack mina underbara barn och gubbe för att vi fick detta i hop, bara så synd att inte dottra' vår kom med på resan. Men det går flera båtar:)

Man måste vara lite flexibel och lite impulsiv för att kunna uppskatta livet, allt får inte vara för inrutat och kontrollerat då blir det så stelt och jobbigt. Jag kräver ordning i mycket så därför uppskattar jag desto bättre dessa spontana bus som kommer i våra vägar i bland.

Alla Hjärtans dag:)

PÅ söndag är det Alla hjärtans dag..
Alla har väl hjärtan så jag får väl gratulera allihopa då!! (Fniss)
Jag önskar Er alla en underbar dag och att den som alla andra dagar i Era liv blir vackra, fina, lugna och givande dagar. .......♥ ♥
Jag önskar Er kärlek,värme,ömhet och medmänsklighet..
Sen vill jag påminna Er alla som så ofta glömmer bort det:
Ni är alla värdefulla här och nu, då och sen, Forever.

Stort Pusskalas till Världen.//Maria