Min kropp och jag!

Min kropp och jag är inte vänner med varandra , jag är skitsur på den och tycker den kan ta sitt pick och pack och dra dit pepparn växer!!
Tänk om det vore så lätt, tänk om jag bara kunde säga:
-Hörru du du, nu har jag tröttnat på dig och ditt bråk med mig, stick härifrån!!
-Du misshandlar mig dagligen både psykist och fysiskt du är inte mig värd!!
-Stick, jag hittar mig någon annan kropp som jag anser mig vara mer värdefull...

-Jag hittar en kropp som är snäll, öm och följsam, en kropp som lyssnar till mig och mina behov. Inte till dig du onda sate som tycker att jag inte skall göra någonting, som tycker jag skall stå där och glo..
Du tycker inte jag skall sitta,ligga, städa,laga mat, promenera eller älska du förnekar mig allt både de onda och det goda..

-Så du din elaka jä..l stick och brinn!!

Men så enkelt var det ju inte, jag kan inte skilja mig från min kropp.
Jag måste som det så fint heter"Gilla läget" Gissa om jag ogillar uttrycket "gilla läget" det måste jag inte alls det. Det måste finns någonting för min kropp och mig. Jag delar på min kropp, en del är jag rent själslig och den andra delen är den köttiga biten.. det köttiga biten kallas kropp och suger musten ur mig då och då.

Men vad som är bäst för min själsliga del av mig är att acceptera.
ACCEPTERA den du är med dina goda, bra egenskaper och med de mindre bra egenskaperna. Du kan hjälpa dig själv genom att försöka hitta någonting gott som väger upp de negativa. Därför står jag här och nu!
Skulle jag ha varit en mindre stark person skulle jag ha hoppat över bron för länge,länge sedan..
Jag unnar ingen att ha influensa värkar i kroppen år ut och år in.
Jag tar hellre denna strid själv, för jag är stark och kan manipulera den köttsliga biten i mig och jag kan sätta på ett ansikte och kämpa framåt.
Ja, jag kan gnälla och tycka synd om mig själv, jag kan tillåta mig vara arg på min kropp och jag kan vara ledsen. Men sen kliver jag upp igen och går ett steg framåt. För hur det än är så går jag två steg fram och ett steg bakåt och då kommer jag framåt..I min takt!


Vad gör jag för att få lite vila i smärtan då?

Jo jag tar mig ett långt härligt bad med bubbel och ljus samt lite härlig klassisk musik, där i badet mår jag gott. Vattnet skall nästan koka så varmt vill jag ha det. När det är som värst kan jag bada ett par ggr om dagen. Jag försöker ta promenader som får mig att se andra saker och tänka på annat. Jag vilar fast det kan kännas som jag ligger på skelettet, men läser jag en god bok så faller jag in i den. Jag gör avslappningar, stänger av vissa delar av kroppen och bara ligger där, i bland kan det vara obehaglig men i bland kommer jag till ro..De gäller att hitta de där små grejerna som är skönt för både kropp och själ.

(En bild från förr)
Jag har gjort en Gastric Bypass:

Jag har nästa glömt bort att jag har gjor detta stora ingrepp. Jag fick en fråga häromdagen, hur mår du nu efter operationen?!
Ja nu har det gått 1 år och 7 månader sedan jag gjorde den.
Hur fungerar det, hur mår jag, hur ser jag på detta nu?

• Det är toppen med magen, inga problem.
• Jag har inga besvär som är stora, jag får äta magmedicin mot halsbränna men vad gör det?!
• Jag har inte ont och jag kan äta i stort sett det mesta.
• Jag får inga dumpingar (men klart jag äter rätt)
• Kroppen mår bra inga vitamin brister.
• Vikten har stannat och är på en nivå jag trivs med.
• Jag har fått lockigt och kraftfullt hår. (Ny struktur var rakhårig förut)
• Huden hänger och är ful. (Men jag börjar acceptera den)
• Jag känner mig super duper nöjd med denna operation, ångrar det inte en minut.

Så rätt å slätt så kan jag med helt ärliga ord säga TOPPEN MARIA DU FIXADE DET!!


Mitt armband:

Hjälp jag tappade mitt älskade armband som jag fick av gubben och barna när jag fyllde 40 år, panik,ledsamhet och ilska. Jag letade och letade vart försvann det?! Efterlyste det på facebook men inget armband. Men så kom jag tillbaka till jobbet efter någon ledighet och gissa vad en brukare hade hittat det i flingpaketet.. Gissa om jag var glad!! Så underbart mitt fina armband kom tillrätta. Nu har jag hängt det bredvid sängen måste fixa ett bättre lås innan jag vågar använda de igen:)

Katterna:


Måste bara sätta in några foton på mina busiga kissekatter: Svinto och Frasse.

Dagens ord:
Döm inte någon förrän du vandrat en mil i hans mockasiner.

Denna text var inte lång men jag återkommer en annan gång....Kramar Maria

Sändare-Mottagare

När du lyssnar på en radio vill du ju gärna att sändaren skickar ut sina signaler på ett bra sätt så frekvensen är rätt då blir ju mottagningen klockren.
Men ibland kan det vara så svår att få in rätt frekvens hur du än vrider på ratten så blir inte mottagningen bra, du flyttar kanske runt på antennen för att kunna få en bra styrka och mottagning på din radio. Men ibland fungerar det inte hur du än gör, vädret kanske är dåligt du sitter kanske i radioskugga, du försöker ställa in radion men till sist blir du så frustrerad så du kanske rent av slänger radion i väggen.."Skit i det då"

Så fungerar kommunikationen:

Du säger en mening till mig som i min tur mottar meningen och tolkar orden. Har du sagt meningen klart och tydlig så kan jag tolka meningen klockrent, men i bland är det något fel på vägen. Kanske är inte jag på rätt humör för att tolka dina ord kanske du inte kan säga dina ord så jag förstår dem, här kommer konflikten! Du kanske försöker vrida på orden så jag riktigt skall fatta vad du säger men jag kanske inte alls vill lyssna, till slut så blir du så frustrerad så du kanske helt enkel vill kasta ut mig... "skit i det då"

Det är så viktig hur vi pratar med varandra. Kommunikationen är A-O i allt, i hemmet, på jobbet, i vänners lag jag överallt gäller det att kunna kommunicera
I bland har vi någon problematik som har gjort att vi inte kan läsa koderna, som kanske gjort att vi bara kör på vi tar inte hänsyn till varandra vi vill bara säga vårt och sen är de bra. Det kallas ensidig kommunikation där bara den ena parten får prata. I bland är de ju så att du har någon diagnos där du inte lärt hur man kommunicerar, då måste man hitta andra vägar att kunna få kontakt med varandra. I bland händer något på vägen i din uppväx som kanske sätter stopp för hur du skall kommunicera, du kanske har varit tvungen att i hela ditt liv få kämpa för din överlevnad, då kanske din känslomässiga sida är skadad och du har inte lärt dig från vuxenvärlden hur ett välfungerande samtal fungerar. Kanske din barndoms kommunikation var en orkan av skrik och gap, eller stängde man inne känslorna och teg som musslor. Kanske visades inga känslor du skulle bara svara på tilltal. Eller så hade du turen och fick vara delaktig, du fick vara en i familjen du fick lära dig koderna.

Det är verkligen en konst det här med att kunna samtala.
Jag känner själv personligen att jag ofta lyssnar på andra och försöker vara lite mera av en medlare. Jag kan tycka saker är fel men vågar inte konfrontera det utan blir tyst, jag är rädd för konflikten. Men i bland försöker jag verkligen säga vad jag tycker och tänker men har då märkt att mottagren blir förnärmad eller fundersam, i bland sur. Så någonstans misslyckas jag i mitt sätt att säga orden så att de hamnar rätt i mottagaren. Kanske måste jag sända ut mina signaler tydligare och kanske måste mottagen rätta till sin antenn och tolka mig rätt..

Jag har en tanke om att kunde vi bara kommunicera bättre i världen så skulle mycket se annorlunda ut. Så alla mina medmänniskor tänk efter nästa gång hur din frekvens ligger och du mottagren rätta till antennen;)

Jobbet:

Ligger mig varmt om hjärtat, sökte två tjänster fick inget, men min tur kommer en annan gång. Jag jobbar på som långids vikarie och har fått slitas på rejält då det har varit frånvaro av personal pga både semester, personalbrist och sjukdom på jobbet.. Men nu hoppas jag att allting faller till sin rätta och att lugnet så småningom kommer till mitt jobb, det är vår tur nu att få andas ut!!

Jag har slutat jobba på korttid, så nu får jag inte träffa de härliga ungarna;( Jag står kvar som vikarie så jag får väl hoppas på att många tar ledigt, ej blir sjuka!

Min kropp:

Mår inget bra. Efter att haft en hyfsad sommar med mycket värme som min kropp älskar så kommer hösten och dess fukt. Fukt är ingen vän med mig, kylan är ingen vän med mig. Jag drar i hop kroppen och axlarna sitter uppe vid öronen. Jag får mer ont och jag blir tröttare och jag blir mer irriterad, sämre tålamod och är ingen bra mamma,fru eller vän just nu. Jag har ingen ork, de räcker med att orka jobba äta skita!! Ja så är det just nu i ärlighetens namn.

Jag blir så less på läkarna som aldrig ser mig som person utan tittar på min kropp, tittar i papprena och säger att de kan inte göra något mera för mig, de finns ingen hjälp, jag är hjälplös. De ser inte helheten de ser inte mig som en enskild individ, de ser mig som en i mängden bland alla "Fibrosjuka" stackars satar i världen.
Men jag är inte en i mängden, jag är speciell, jag är en kraftfull,livfull kvinna som vill leva ett drägligt liv som jag tippar på att alla vill här i världen.

Vill du inte det??

Avslutnings vis en dikt av Edit Södergran:

Höst

Den nakna träden står omkring ditt hus
och släppa in himmel och luft utan ända,
de nakna träden stiga ned till stranden
och spegla sig i vattnet.
Än leker ett barn i höstens gråa rök
och en flicka går med blommor i handen
och vid himlaranden
flyga vita silvervita fåglar upp.

Ha det gott i höstmörkret, tänd många ljus och sätt på en lugnt skiva och bara njut.
Varma kramar till dig från mig ;)

HEJ IGEN ALLA BLOGGARE:)

Mathes student-10 Stolt farmor och mormor.

Oj, vad tiden går fort...

Det var ju jätte länge sedan jag var inne och uppdaterade min blogg;(

Jag skyller på sommaren och semestern, men nu är den slut och jag är tillbaka.

Jag skall dra en kort resumé över sommaren så alla vet var jag står i dagens läge.

Först och främst tog mellangrabben studenten och direkt efter började han jobba, gissa om jag är en stolt mamma!!

Sen började sommaren med 3 veckors semester när solen stod som högst på himlen och gav oss en supervärme, jag som NI vet älskar värmen så för mig var detta guld. Tre hela veckor med sol och massa god mat och några goda snapsar på det. Vi har varit ute i husvagnen hela sommaren, njutit av friheten och lugnet där ute. Sen började jag jobba igen men vi bodde fortfarande ute i vagnen jag pendlade mellan den och jobbet. Men nu har vi flyttat hem sen två veckor tillbaka ca. Det är lite vemodigt men det är ju så livet ser ut, allvaret börjar med skola för minstingen och jobb för gubben och mellangrabben.

Vi var på en sommartripp till Stockholm, bodde på hotell/vandrarhem och gick ut och åt god mat och shoppade lite. En tur till Värmland och en tur med Viking-line blev det också. Så några spontanresor blev det även denna sommar.

Annars har vi bara varit i nuet och tagit dagen som den kommit, njutit av varandra och andras sällskap.

Det är precis så vi vill ha det i vår familj;)

Men nu är nog hösten här..

Värken i min kropp är tillbaka, värre än någonsin och dysterheten smyger sig sakta på.

Jag vet att jag måste värdera om flera saker i mitt liv, jag måste hugga tag i mig själv och sätta upp mig på pidestalen igen. Jag har trillat ned lite granna igen och måste nu ta de där tunga stegen upp igen. Det är så konstigt att det skall vara så tungt att ta sig upp men så lätt att falla ned.

Jag har börjat med att börja gå till min Psykolog igen för att få en viss förståelse varför jag fungerar som jag gör, för att kunna acceptera mig själv och för att kunna få de rätta verktygen till att kunna kliva framåt i livet. Jag trodde i min enfald att jag var klar hos henne men ack vad jag bedrog mig själv.

Ja, ja det är bara att snällt gå dit och hitta mig själv igen.

Hoppas bara jag orkar med alla överraskningarna som dyker upp ur sina gömmor, det kan bli

rätt tungt att "fejsa" visa delar i mitt liv. Men detta är ett nödvändigt ont om jag någonsin skall kunna simma vidare i de lugnaste vattnen utan att jämnt möta upp de farliga hajarna.

Jobbfronten:

Ja de är ju en mindre rolig historia men jag skall vara glad att jag har något.

Sökte några fasta tjänster under sommaren men i bland sätter facket och dess skitregler snarskan på folk.

Fattar inte varför man måste sätta ut tjänster och få en hop människor att söka jobb och få ett hopp om att kanske är det min tur nu, när sen arbetsplatsen iaf. måste gå efter sina regler om las, förturer m.m

Så jag jobbar på ett mammavik och den varar till sista februari sen vågar jag inte sia om någonting i min framtid.

Min kropp och själ behöver en fast tjänst för att orka med det är jag helt medveten om, men det är som sagt inte det lättaste att uppfylla dessa krav.

Min dag den kommer den med men jag hoppas den kommer innan jag sjunker för djupt.

Vikten:

Ja med sommarens goda mat och drycker så har det inte varit lätt, smaskat massa onyttigheter och motionerat minimalt;( Med detta har jag oxå gått upp några kilon, som jag nu måste ta tag i igen. Jag har köpt mig ett träningskort på ramdalens sportcenter, tur att kommunen sponsrar, hade inte haft råd annars.

Men nu måste jag ta tag i den biten att motionera och fixa till maten så allt blir som d ska med mig och mitt hälsosamma liv igen.

Ovanför molnen lyser solen.

Ha nu ett underbart liv, ta dagen som den kommer lev i nuet och lämna historien bakom dig blicka framåt och le...

Puss och kram tills vi ses igen.

Saknar,saknar,saknar...

Jag vet att jag skrivit om min käre far tidigare, men detta är mitt sätt att bearbeta sorgen över hans bortgång.....

Jag kan inte bli kvitt saknade från min käre far.
Jag vill givetvis inte bli kvitt den men jag vill kunna känna med en känsla av glädje att han har det bra nu och att jag har det bra nu..
Men det går inte att klippa bandet riktigt.
Jag måste förlåta och jag måste gå vidare men frågan är bara hur?!
Ja, det är det allt handlar om förlåtelse och tillåtelse att sörja och tilllåta mig gå vidare.

Han var inte bäst, nej långt i från bästa.. Han var inte alltid så bra för mig som dotter varken i barna-åren eller i vuxen ålder.. Men vi började att förlikas på olika sätt. Jag hade börjat acceptera att det blir inte bättre än så här med min käre far..

Jag hade börjat kunna umgås med honom utan att känna ilska och ledsamhet.. Men då gick han och dog för mig;( Han lämnade mig ofärdig, vi var inte färdig bearbetade med varandra. Allt blev så snopet.

Min far var psykopat,sol och vårare och missbrukare.. You name it...
Kan jag vara mer ärlig än så här?

Alla som lever med någon med dessa problematiker vet vad jag skriver om.
Det har inte varit lätt alla gånger.
Många gånger fick jag vara mamma åt min pappa!
Många gånger fick jag rensa upp resterna efter honom som han lämnade kvar.
Jag har sopat vägen framför honom och bakom honom många gånger.
Men jag har aldrig klagat, jag har sopat och på senare år så hjälpte min man mig att sopa, mina barn tog också ett stort ansvar vi hjälptes åt.

Jag var inte lika smart som hans övriga familj och klippte banden, jag stog kvar och trodde på ett under men det kom aldrig.
Det blev i stället en acceptans från mitt håll, jag lärde mig att förstå hans problematik, jag lärde mig att aldrig lita på honom, att alltid dubbelkolla allting.
Men jag stog kvar och lämnade inte honom för en sekund.
Givetvis fick jag sätta mina gränser, men jag hade tyvärr inte hunnit bli stark nog att markera mera, men jag var på god fot innan den tragiska olyckan!!

Min far hade tagit sig en liten fylla, käkat en pizza och lagt sig att sova med lite för mycket piller i kroppen. Han vaknade och mådde dåligt. Han lutade sig framåt sittandes på sängkanten, hans bokhylla som stod bredvid sängen stöttade upp hans huvud och han fick kräk-känslor försökte kräkas men något gick snett,hans hårt åtsittande halsband kvävde honom...
Hemtjänsten hittade honom sittandes framåt- lutande mot bokhyllan, kvävd!
Dagen var den 25/2-06 Pappa var borta....

Hur det än var så älskade jag honom, jo jag älskade honom fruktansvärt mycket.
Han fick aldrig veta det för jag vågade inte ge mig helt åt honom då riskerade jag att drunkna
Men jag hoppas vid gud att han kände och förstod att så var fallet.
Jag vet att han älskade mig och min familj, jag vet att vi var hans allt.
Hur tokigt än allt kunde bli i bland så menade han det inte av sitt hjärta det vara hans "sjukdomar" som tog över honom i bland... Det var pillrena,drogerna,alkoholen som styrde honom in i ondskan.. För min far var egentligen så underbart snäll,när inte skiten styrde honom.

Döden

Jag har skymtat hans skumma, jordgrå drag,
redan jag trodde min vandring slutad,
över min säng stod han redan lutad,
lyssnande efter mitt sista andetag.

Ingen älskande blick såg sorgset ned,
ned i min egen en avskedshälsning,
ingen tröstande tro på frälsning
lindrade våndan, som flämtande anden led.

Stillsamt lade den skumme sin våta hand
över min brännande feberpanna,
plötsligt kände jag hjärtat stanna,
blott konvulsiviskt och matt det slog ibland.

Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig gott och skönt och kärt.

Svaga ljud som av skvalpande böljeslag
nådde i susande rytm mitt öra,
smekande doft, som försommarvindar föra,
smekande doft av ängsblommor kände jag.

Var detta ett sista vänligt och milt farväl
livets skönhet till sällskap i döden sände,
eller var det en räddande okänd strand jag kände
nalkas med vågslag och doft min drunknande själ?

— Åter min hjärna i vansinnig feber brann,
åter kände jag strupen av törst försmäkta,
pulsarne bulta och yrande tankar jäkta,
medan tyst min stillsamme gäst försvann.

Gustaf Fröding -1891

Säger godnatt till er alla mina kära med denna strof från käre gamle Gustaf.

"Maria den allsmäktige"

Våren är faktiskt här:)

Då är jag tillbaka igen:)
Jag vet! Lång mellan varven men jag får skylla på att min fritid har förminskats och jag tar mig icke den tid som skulle behövas.

Egentid:

Jag har tappat bort lite av min egna tid! Visst jag är ledig mellan varven men känner att jag inte tar mig tid att göra något bara för mig själv. Jag vilar ja..men jag skulle egentligen måla,dikta,promenera,motionera, skriva här på min blogg. Men det är där orken tar slut;(
Men, hoppet är inte ute jag känner att lite mera energi har smugit sig på mig.
Jag börjar likt en vårblomma växa mig stark och slår snart ut i en vacker blomm..
Men, det tar tid och det får ta tid för här stressar vi inte.

Framtidstro:

"Tro,jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro,
i en vintervärld. Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen."

Det finns tro, en tro på kärleken,framtiden,hoppet och evigheten..
Du kan tro, tro på någon, tro på gud, tro på buddah, tro på Big Bang..
Du kan tro på dig själv och din omgivning du kan tro på MIG...

Personligen tror jag på dig, dig och dig!
Jag tror på kärleken, evigheten och framtiden. Jag ser ljust på livet och vill att Ni där ute också skall få en framtid där det finns något gott, där ni kan lita på individen och lita på glädjen och hoppet. Vi får aldrig ge upp och plocka fram det där negativa, försök att inte bli negativ och en "surkart" där du dränerar din omgivning med gifter. Förgifta inte dig själv i besvikelser och hämnder.

Det finns en tid för oss då dagen tar slut, då vi inte längre kan vara här och nu, det finns en tid då du sitter där i din stol och funderar på vart tog alla dessa dagar vägen? Vad gjorde du av ditt liv? Blev det rätt? Vad lärde du dig av dina mindre bra val? Vi måste ta tag i livet här och nu, inte vänta tills den sista dagen och ångra oss över allt vi inte gjorde!

"Drömmarna vi har känns som bleka höstar. Där har
sommaren redan regnat bort. Det spelar inge roll hur
vi gråter våra tårar. Svaren är en viskning i en värld
långt bort."

Vi kan ha drömmar, vi ska ha drömmar, alla drömmar skall inte heller bli mera än drömmar. Men låt någon dröm bli sann. Låt ditt sanna jag ta tag i din insida och förverkliga det där du så gärna ville skulle ske. Försök att leva här och nu.

"Att vilja men inte känna är nog så svårt. Att se men inte
höra, du vänder dig bort. Du sa: inget här är givet, för
sådant är livet. I dina ord finns ingen önskan eller
någon lust och längtan."

Ge dig själv och din omgivning en ny chans, starta om här och nu. Se solen, se glädjen se framtiden skaffa dig en tro på livet. Jag finns här för dig, dig och dig....

"Tro,jag vill känna tro.
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro,
i en vintervärld. Finns det någon tro?
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten,
känna tro igen."

Jobbet:

Jag jobbar och det känns topp på jobbet jag börjar mer och mer känna mig bekväm på arbetsplatsen och har hittat hem igen. Jag känner att det är det här jag vill jobba med, det är här jag är nöjd och det är det här jag är bra på. Jag jobbar som omsorgsassistent med förståndshandikappade och det är så underbart,utmanande och givande. Slitsamt i mellan åt, ja! Men ack så toppen..
Jag jobbar dessvärre bara 75% som ger stora försämrade resultat på löne-lappan, schemat är inte topp då jag jobbar 17 dgr på dessa 75% vilket ger ett väldigt hackat och malet schema. Men det gäller att "gilla läget"
Jag får hoppas på att det sker ett under och att schemat ändras och iofs. så vet jag ju att detta jobb bara är ett mammavik och kanske framtiden har något annat på lut åt mig, det vet man aldrig..

Valborg:

På Valborg den 30/4-1986 Blev min älskade man och jag ett par:)
Jag var endast 17 år gammal och hittade min framtida kärlek på en camping i Läppe, i den Sörmländska idyllen. Vi hade små träffats och "filurat" lite redan från januari-86 men blev ett giltigt par på Valborg. Det är 24 hela långa år sedan dess. Vi har haft ett liv tillsammans kantat men glädje, ilska,sorg, kärlek och lycka. Vi har fått tre underbara barn, vi har gått igenom volvo,vovve och villa. Vi har gått igenom tårar och mindre lyckade strapatser. Men vi håller ihop och vi har en förtröstan till varandra. Jag frågade min man hur kommer det sig att vi har kommit så här långt? Hans svar blev: "Vi låter varandra bara vara, vi bara är" Ett mycket bra svar tycker jag!! Det är så det är, det är inte komplicerat det är enkelt och vackert.

(Far & Son bygger förtält)
Husvagnen:

Ursäkta att jag tjatar om vår älskade vagn...
Men i helgen blir det premiär för oss, första helgen att stanna kvar där ute och grilla, mysa och bara vara. Vi har ställt ut husvagnen på en camping utanför Nyköping och kommer ligga där ute hela sommaren, vi har nu i ett par veckor pysslat och donat så det skall bli riktigt mysigt och pysigt där ute. Min lillebror Joan och hans underbara familj kommer ut för att grilla med oss på lördagen. Dessvärre så utlovar tv ett skitväder på lördag men det struntar jag i, för vi ska ha mys!!!! Då får baske mig inga väder hindra oss.

(En bild från förr..)

Vikten:

Jag ordar inte mycket om min vikt då den har stannat upp totalt den ligger och guppar på fina 63 kg, känns fint fint. Jag äter och mår bra. Inga problem med magen och orken finns så gott det går. Jag kan äta i stort sett det mesta i matväg men i små lagom mängder. Jag kräver att äta flera ggr per dag för att hålla energin men har hittat min rytm och rutin. Säger igen för det kommer jag aldrig att sluta säga. Jag ångrar mig inte ett dugg, denna Gastric By -pass har givit mig ett nytt härligt liv. Jag har fått livet tillbaka, sådeså:)

Ett vackert avslut denna underbara vårdag:

Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du

Det finns alltför många som vill tala om
Att du bör vara si och så
Gud Fader själv, han accepterar dej ändå
Och det kan du lita på

Du vet väl om att du är värdefull ...

Du passar in i själva skapelsen
Det finns en uppgift just för dej
Men du är fri att göra vad du vill med den
Säga ja eller nej

Du vet väl om att du är värdefull ...

Puss och kram.

Har våren kommit tro?

Efter en lång smärtsam natt så vaknade jag till liv och möttes upp av en strålande sol. Kan detta vara sant, det var härligt varmt också. Är det så att våren har kommit på allvar? Vågar man hoppas på att det är så? Sol och värme ger mig sån glädje och enegi, jag blir som ombytt, lever upp och känner mig lycklig. Varför är det så att många av oss är beroende humörsmässigt av solen? Vi är många som mår dåligt av att inte få tillräckligt med ljus i våra liv, vi får söka oss till varmare länder, vi tar till oss ljusterapi eller stoppar i oss massa piller eller något annat och tröstar oss med. Jag är en av dem som måste ha ljus för attt må bra, men resa har jag inte råd med inte heller äter jag sött och då får jag ta till vad? Denna höst/vinter har jag haft svårt att hitta ersättningen, piller äter jag inte trots att läkarna tjatar på mig om detta. Jag känner att jag vill ha mitt liv mer än en grå massa. Då får jag välja topparna och dalarna med antingen svart eller vitt.
Men nu är solen här och jag försöker lapa i mig så gott det går av denna underbara värme och ljus.

Toppen eller botten:
Jag hoppas och ber till gudarna att nu skall min goda period komma nu skall jag få må bra både i kropp och själ. Men då får det inte vara massa strul runt mig eftersom jag är så skör. Jag måste också försöka bygga upp min inre lite mera igen den har fått sig en törn och jag har ramlat ner några steg på stegen men det är bara att försöka klättra upp igen för att sedan kunna klättra upp några steg till och slutligen vore det guld om jag nådde toppen. Men vi skyndar långsamt och lär oss av våra misstag för att senare hitta ut i en tryggare och mer medveten omgivning.
Jag kommer alltid att lära mig så länge jag lever och det kommer Ni också att göra..Du och jag och fler därtill!! Men det viktigaste är att vi är lyhörda och öppna för förändringar i livet, att vi är mottagliga för att vilja förändra oss och vår omgivning.

Jobb:
Jag har fått ett vik på ca 1 år på mitt gamla jobb ett gruppboende som omsorgsassistent, jag är verkligen glad och nöjd över att få ett vik på så lång tid. Visst finns det funderingar på hur det kommer se ut på a-kasssan när jag minskat min arbetstid från heltid till deltid. Men jag tar den sorgen den dagen, jag hoppas ju på att kunna få något mera varaktigt någonstans inom kommunen så småning om så det är bara att tacka och må bra. Jag funderar också lite granna på hur det ser ut med semesterdagar för mig, jag skall kolla upp det denna vecka för att förhoppningsvis få ett svar som är bra. Jag hoppas på att jag har 4 veckor så jag kan vara ledig och få bara vara.....

Semestern:
Semestern kommer jag tillbringa ute i husvagnen. Min man var i helgen och tvättade av vår härliga lilla "gumma" Hon är inte ung men hon fyller sitt syfte. Jag gillar henne stenhårt. Vi har nu fått en underbar plats på Caravan club Camping nr 64. Det ligger lite mera mitt i smeten men det får duga för det kommer vara en plats med mycket sol som jag hoppas det kommer vara i sommar. Där hoppas jag att gubben och jag hittar tillbaka till varandra igen. Vi har haft en tung höst/ vinter med massa tråkigheter runt oss så vi har tappat "oss" helt och hållet. Det kan väl lätt bli så när jobb/barn äter upp oss. Men jag hoppas att vi kan reparera så mycket som möjligt under sommaren!!

Motion är gott för kroppen!!
Jag känner att jag behöver ta tag i motionen:) Men hur skall jag gå till väga? Kroppen har ont och jag är så trött. Jag jobbar,lagar mat, sköter hushållet och barnen. I allt detta skall jag också finna egentid till att motionera. Jag måste få till det så att det blir mera regelbundet, det räcker inte att jag går och gör ett pass då och då eller tar en promenad då och då. Det måste bli mera kontinuteligt. Men hur skall jag bli motiverad till detta? Hur skall jag få in det i min arma skalle att detta är bra för mig, för min kropp och själ. I dag var jag på värsta långpromenaden på flera timmar, jag tog med mig kameran och gick på upptäcksfärd. Jag gick och gick och hittade massa fint att fotografera. Jag gick själv och bara njöt. Jag skulle göra detta varje dag, alltså ta en promenad åtmistonde bara på en halvtimma det räcker det med. Men grejen är den att jag inte gör det. Hyllan då på trängscentret Ramdalen, jo jag har tränings-kort där men går jag dit? Nej, mycket sällan. Jag orkar inte heter det!! Jag har ont!! Vill inte!! Måste!! En annan dag!! Ja det finns många orsaker till att inte göra det som är så nyttigt för min kropp.

Slutcitat:
"Ju mer jag tänker på saken,dess tydligare tycks det mig att livet är till helt enkelt för att levas" Goethe.

F'låt,F'låt!! ♥ ♥ Men nu är jag TILLBAKA♥ ♥

Har inte uppdaterat min sida på evigheter men nu är det dags, jag vet!!

Har inte hunnit eller rättare sagt tagit mig tid att skriva något inlägg.

Nog har jag haft något att skriva om men det är orken som inte har funnits och lusten.

Jag mår som vanligt si så där:(

Det har liksom varit så många vändor i mitt liv som gör att jag inte har haft lust till någonting.

Jag tar inte upp så mycket av dem här utan vänder andra kinden till och blickar frammåt.

BYT SPÅR MARIA!

Min kropp försöker på många olika vis tala om att jag skall byta spår och att det är dags att lugna ned mig. Men sinnet säger något helt annat, det vill tydligen köra på i 180.. Så min kropp och själ vill inte vara samspelta för det minsta, då blir jag trött, vansinningt trött faktiskt.

Jag fick ett riktigt påslag för några veckor sedan i min kropp som gjorde mig riktigt rädd, hjärtat slog i dubbla slag, trodde det skulle hoppa ur min kropp. Jag svettades och frös om vartannat, det kändes som något slagit av off knappen. jag kunde inget göra än att dra mig till sängen lägga mig ned och känna hur kroppen helt enkelt bara gav upp, detta påslag varade i ca 45 minuter sen blev allt lugnare och jag återkom till livet så sakta men hela dagen var så seg i både kropp och själ. Jag förstår vad det handlar om jag vet att kroppen gav mig en signal om att NU Maria så tar du och lägger ned..

Men vad är det då jag måste lägga ned? Har jag inte rätt att bry mig och engagera mig? Har jag inte rätt att jobba och ha en lugn och trygg familj?

Tydligen inte i alla lägen.

Jag kommer att återligen bli arbetslös from 1/4-10 och ja visst det är många med mig som sitter i denna sits och ja visst jag får timvika i mängder. Men jag har sjukdomar som gör att jag inte riktigt har orken att hoppa runt hur mycket som helst, att inte få någon semester att bara jobba,jobba och inte ha ledigt. Det funkar inte så bra för mig. Sen så nu på jobbet som jag har ett par veckor till har jag givit 150% av mig själv jag har engagerat mig i situationer och löst problematiker och kämpat för de härliga brukarna på mig jobb. Jag är sån jag ger så mycket av mig själv och det ger mig så mycket tillbaka på jobbet.

Jag jobbar på ett korttids som jag verkligen stortrivs på och jag vet att både personal och brukare tycker om mig och mitt jobb. Men det räcker tydligen inte till när det helt plötsligt finns övertaliga personer i Oxd kommun. Jag undrar om allt gått rätt till?! Sen känner jag att arbetar man med svårt autisktaiska barn m.m så krävs det i bland kompetens då går det inte att sätta in vad som helst på platsen men det verkar inte kommunen bry sig om. Ja jag blir bara så ledsen, frustrerad och arg..

SOMMAR,SOL OCH KORTA KJOLAR:

Sen är det ju det här med sommar och semester. Jag hör alla på jobbet sitter och pratar och lägger upp sina planer om semstern, vilka veckor skall du ha, vilka ska jag ha, när/vem/hur,bla.bla.bla......Skiter väl jag I ;( Jag får ingen semster jag får glädjande nog jobba heltid säkert mera hela sommaren.TACK FÖR DEN. Verkligen toppen att jag får jobba eller hur!? Nej inte så värst roligt på ett sätt då jag också tycker om ledighet och sol och semester, men visst får jag vara glad att jag har ett jobb under sommaren så jag får en inkomst. Känslorna är delade men jobbiga. Jag säger igen, jag är inte ung och inte 100% frisk det gör sitt till att jag känner så här.



HUSVAGNEN:

Vi har varit ute på Strandstuviken Club-Caravan camping och hittat en mysig plats till våran husvagn. Vi får ställa husvagnen där from 17 april och långt fram till hösten, längtar efter att få ställa ut den och få komma dit och mysa.(Bara snön försvinner) Denna gång har vi en plats som är lite mera mitt i smeten men det får duga, vi får mera sol denna gång OM nu solen vill infinna sig i sommar. Men den skulle bara våga vara borta!!

Förra sommaren var våran debut med campinglivet, då hade vi plats på Strandstuvikens allmänna camping. Men så bytte de ägare och deras säsongsplater blev tok-dyra så då beslöt vi oss för att Nej! Vi vill inte vara kvar där. SÅ vi ansökte om plats på CC-campingen och som sagt nu har vi plats. NR 64 är vår. JIPPI:)

Så jag säger till mina vänner och släktingar välkomna ut på fika i sommar. Ni som inte kom förra sommaren försök att ta er en timma eller två av erat liv för att komma ut och mys med oss. Visst jag jobbar hela sommaren och jag får pendla mellan husvag, jobb och hem. Men vafasen det finns så många pendlare och jobbare så jag blir inte ensam om denna tanke!!

DET TÖAR I DAG:

Solen skiner och snön töar, gissa om jag är glad för det:) Känns underbart att veta, snart är våren här!! Jag känner så konstig ilska över snön nu, jag riktigt har starka mörka tankar om detta sat-tyg..Hihi om man nu får uttrycka sig så. Men jag känner att jag verkligen behöver detta fenomen som sol,värme. Det ger mig energi och glädje. Denna vinter har varit så långdragen och tung så nu behöver vi alla få känna av solen.

VEM BESTÄMMER ÖVER MINA KÄNSLOR?:

Jag har en fundering, hur öppen får/ska man vara på sin blogg?

Ska jag delge alla mina funderingar och tankar här ute i spacet, eller skall jag hålla igen.. Denna blogg är mitt sätt att bearbeta många känslor och tankar som virvlar i mitt liv. Men sen dyker disskutioner upp som: Hur myckert skall man egentligen skriva om sig själv, hur blottande skall man vara, vad är rätt och vad är fel? Eller de personer som nästan tycker att man bara klagar och gnäller när man skriver ut det som tynger ens hjärta. Ja, jag känner ju att det är upp till var och en, jag väljer själv hur öppen mitt liv vill vara, men endåså blir jag fundersam på detta.

Jag vill ju verkligen inte verka alltför negativ men jag måste ju ha rätten att känna och tänka samt reflektera. Sen är det ju detta med att det händer saker i ens liv med andra familjemedlemmar som man inte alltid skriver om med tanke på att inte utlämna dem för mycket. Men i bland vill jag skriva om vissa saker men gör inte det för att jag blir orolig för andras kommentarer. Då backar jag för rädsla och feghet. Ska jag känna så?

GASTRIC BY-PASS:

Det skrivs och pratas mycket om denna operation, det är många som får den och det är super långa köer till att få göra denna op. Det finns många privata kliniker som också gör denna op, men då kostar det pengar. Massa pengar!! Ska det vara så? Visst de måste tjäna sina pengar men klassskillnaden blir så stor de som har pengar kan göra så mycket.

Jag tänker samtidigt på dessa plastikoperationer. Jag m.fl blev lovade att få opererar bort överhudshäng men nu får vi inte det, för landstinget har inte råd. Nu sitter vi många besvikan själar här med en kropp som inte ser det mista vacker ut, skinn som hänger, bröst som är platta/hänger som taxöron. Vissa har åter igen pengar och kan fixa det här. Med ett par hundratusen blir du vacker. Men vi som inte sitter på dessa pengar, vad får vi göra? Jo, vi får dra på detta skinn och påsar, vi får klä oss så att det inte syns. Vi får försöka att intala oss att vi är vackra och fina, det är inte det yttre som räknas.

Jag har tur som har en gubbe, jag har gjort mitt på denna front med förhållanden och dyl. Men jag tänker på dessa individer som är mitt i livet skall försöka skaffa sig man/fru m.m Hur kul är det när man "skall till och ha det lite mysigt" och du har flera kilon skinn som hänger och sladdrar på din kropp. Vågar man ge sig hän och ge fullt ut av sig själv i såna lägen? Eller när du skall bada på stranden och du inte kan sätta på dig en bikini för vart skall du packa in detta skinn i en bikini? Du får iaf. använda shorts och linnen.

Nu vet jag att det handlar om självkänsla och om hur säkert du känner dig själv och din kropp, om hur trygg du är i dig själv. Det finns de som inte bryr sig om att det hänger och slänger än här, än där. Jag är så glad över dessa självsäkra och mogna människor som inte bryr sig om andras tänk som har tänket att det är insidan inte utsidan som räknas. Men det finns många som mår dåligt. Jag är en av dem som känner att jag trivs verkligen inte i detta. Men jag måste som alla andra utan pengar "Gilla läget"

Nu har jag uppdaterat mig lite granna så Ni har lite nytt att läsa, lovar att det inte skall ta lika lång tid som sist till nästa gång:) Ha det gott alla mina medmänniskor och ta er ut i solen och njut av dagen//Kramar Maria